Här heter poängen credits och en credit motsvarar ungefär 50 minuters föreläsning per vecka i en quarter. Ofta är föreläsningarna just 50 minuter långa (eller korta), tre gånger per vecka och kurs. Vissa professorer kör dock 75 minuter två gånger per vecka istället. Vanliga kurser ger antingen tre eller fyra credits. Korrelationen mellan antal credits och kursens omfattning är inte alltid speciellt stark.
LiTH vill att man tar minst 33 credits på ett år (dvs 11/quarter) inklusive seminariepoäng. KTH vill att man skall ta 30 poäng kurser. Båda är överkomliga om man inte väljer kurser med enorma projekt eller liknande. De flesta graduates här tar mer än 11 credits/quarter. Runt 13-14 skulle jag gissa är ganska vanligt. Ta dock inte på dig alltför många kurser, det är bättre att ta få och göra bra ifrån sig samt ha lite tid till annat än att plugga 24 timmar om dygnet. Ett annat råd är att starta på minst en kurs för mycket så att du kan välja bort den minst intressanta när du fått inblick i vad kurserna innehåller. Bookstore lämnar tillbaka pengarna för de böcker som du inte vill behålla, så det behöver inte kosta något extra att göra på detta vis. Att inte ha en reservkurs är dumt om man tvingas släppa en kurs eftersom det är svårt att hoppa in på en kurs ett par veckor efter start, då man med stor sannolikhet missat några betygsgrundande assignments.
Det är mer obligatoriskt att gå på föreläsningarna här (men inte på lektionerna) än i Linköping. Om man inte går riskerar man att missa viktig information, handouts eller assignments. Ofta kan man dock få tag på handouts i efterhand utanför professorns rum. 1997-98 var det inte många av svenskarna som gick på review sessions. Det kan dock vara taktiskt inför tentor eftersom TA:n ger dig knep för uppgifter du aldrig skulle ha klarat annars.
Lars Asplund rapporterar att det kan bli VÄLDIGT körigt om man väljer flera kurser som har projekt samtidigt, eller om projekt krockar med midterms/finals i andra kurser. Själv drabbades jag också av krockande projekt i slutet av vårterminen och jag håller verkligen med om att det blir jobbigt.
En kurstyp som inte finns i Linköping, men som är vanlig här, är seminarier. De består ofta av en serie föredrag hållna av föreläsare utifrån, från institutionerna eller av studenter. Enda kravet för att man ska få sin credit är att man närvarar 9 av 10 gånger. Vissa seminarier är väldigt intressanta, medan andra håller mer tveksam kvalitet.
Många föreläsningar och seminarier hålls i lokalar utrustade med videokameror och -monitorer. Dessa föreläsningar sänds till företag i närheten och även i kabelnäten i studentbostadsområdena. I efterhand kan studenter som missat föreläsningen gå till ett bibliotek och låna bandet och titta på det på speciella videostationer i biblioteket. Denna fitjure är mycket praktiskt, då man faktiskt kan ta kurser där föreläsningarna alltid krockar.
Mitt i varje quarter får man räkna med att ha några så kallade midterms, dvs en tenta i mitten av kursen. Ofta hålls den på lektionstid och det kan bli mycket stressigt att hinna med. En fördel är dock att eftersom man har haft så många homeworks så har man inte lika mycket att ta igen som man kanske är van med hemifrån (?). Typiskt utgör resultatet på en midterm grunden för 25% av slutbetyget medan resultatet på den rikitga tentan (finalen) ofta viktas med ca 50%.
De flesta 200-kurser betygssätts efter "the curve", d.v.s X procent får A, Y procent får B o.s.v, d.v.s helt relativt. Vissa professorer hävdar att det är Stanfords policy medan andra påstår raka motsatsen. I 300-kurser är det inte helt ovanligt att nästan alla får A.
Mer omfattande kursutvärderingar, skrivna av diverse Stanfordstudenter från LiTH och KTH, finner du här nedan. Författarna är: